Ge aldrig upp, sa en vis man till mig en gång i tiden.
Ibland händer det en människa att man känner sig färdig eller inte längre vet var vägen leder.
Jag har inte levt det bästa livet, men jag har åtminstone levt det. Och det får inte alla chansen till.
Mitt liv har varit en resa kantad av missbruk, psykiskt dåligt mående, försök att börja om och sökandet efter något som skulle kännas som hemma. Jag har letat utvägar, gjort geografiska flyttar och försökt lämna delar av mig själv bakom mig för att komma vidare.
Den här bloggen handlar inte om att ha alla svar.
Den handlar om att försöka förstå varför det blev som det blev.
Jag har nått en punkt där jag inte längre känner samma behov av att springa vidare. Men jag har fortfarande en historia att berätta.
Det här är min historia.
Så som det var.