Kanske skulle jag ha börjat med det här för 14 år sedan men jag hade fullt upp, eller så trodde jag att jag hade det. Livet händer, åren går och man skjuter saker framför sig tills de till slut känns så självklara att man slutar se dem.
Nu känns det som att det finns en del saker att reda ut. Eller om jag ska vara ärlig: nästan allt.
Inte med andra människor, inte för att få rätt eller skriva om historien. Bara för min egen skull, för att förstå vad jag gjorde med min tid. Vad jag valde, vad jag undvek, vad jag lät passera utan att ens tänka på det.
Det märkliga är att det känns som cirkeln är sluten och samtidigt inte. Som att jag står på en plats jag varit på förut men inte är samma person längre. Och när jag tittar tillbaka känns det inte som sorg, inte som ånger heller. Mest som en konstig tomhet . Som att tänka: jaha, var det här allt?
Inte för att inget har hänt. Inte för att allt varit meningslöst. Men för att jag inte vet om jag egentligen uträttat det jag trodde att jag skulle.
Och kanske är det okej.
Kanske handlar det inte längre om att hinna ikapp någon gammal version av sig själv eller försöka göra allt rätt i efterhand. Kanske handlar det bara om att våga se det som blev, utan ursäkter och utan att försköna.
Och sedan leva med det.