Jag har aldrig levt efter drömmar. Har inte heller haft något särskilt mål.
Jag kan tänka mig att många upplever sina liv som att de hela tiden kommer vidare. Dörrar öppnas, nya möjligheter dyker upp och man klättrar på stegen mot sina mål och drömmar.
Så var det inte för mig.
Livet rusade vidare och jag tyckte nog att jag fyllde det med saker och ting som ett liv skulle innehålla. Jobb, människor, relationer uteliv och allt annat som hör livet till.
Förmodligen blev det mer av det ena än det andra.
Jag hade ingen större plan. Jag tog dagarna som de kom och så länge det hände saker upplevde jag nog inte heller att det var något större problem.
Det det blev för lite av var att stanna upp.
Att faktiskt försöka förstå vad som hade hänt tidigare i livet. Att reparera, bearbeta och ta tag i det som låg kvar där bakom.
Men det är svårt att göra det när man hela tiden är på väg någon annanstans.
Jag tittade framåt utan att egentligen veta vart jag skulle. Och jag såg definitivt inte bakåt.
Så här i efterhand är det ganska lätt att se saker som jag inte såg då.
Det var väl någonstans där, åren 1994-1995, som den fantastiska resan utför började.
Jag visste förstås inte att det var början på något sådant.
Det var bara livet som fortsatte.
Och det skulle fortsätta ganska länge.