Det blev en tur tillbaka till Tullinge i måndags.
Jag döptes i Tullinge kyrka för 51 år sedan, och det slog mig att cirklar ibland sluts på de märkligaste sätten. Uppväxten här under 70- och 80-talet hör faktiskt till de bättre kapitlen i mitt liv. Det var innan allt började spreta åt olika håll, innan besluten blev märkligare och vägarna krokigare.
Jag har nog länge vetat att den här dagen någon gång skulle komma. Att man förr eller senare står ensam kvar och tittar bakåt. Men att den skulle komma redan nu fanns inte med i planen.
Vissa saker i livet får man ta ansvar för. Andra spelar det ingen roll hur mycket man försöker styra – de händer ändå.
Så… då blev det Tullinge igen. Kyrkan. Minneslunden. Vita rosor till Luciane på hennes födelsedag.
Jag märker att jag inte längre jagar framtiden på samma sätt. Jag är mer intresserad av att förstå det som redan hänt. Kanske är det därför den här bloggen finns. som ett sätt att samla ihop bitarna, gå tillbaka, titta en gång till och se om det går att förstå något som man missade när man levde mitt i det.
Det finns många sätt att arbeta med sig själv. Jag vet inte riktigt vilket som är det rätta, men tillbakablickar och reflektioner känns som en bra början.
Kanske är det där nästa kapitel börjar.
